Genom mina tider, i alla fall.

En supermumsig rödvinssås.

Tips ett, snåla inte när du köper rödvinet! Ju billigare vin, desto sämre sås.

Tips två, receptet!

Ingredienser

4 port.

1 msk smör
2 msk vetemjöl
2 1/2 dl köttbuljong

1 ¼ dl rödvin (jag lyckades absolut bäst med Vina Maipo, cabernet sauvignon)
¾ dl grädde (valfri fetthalt, jag brukar ta matlagningsgrädde)
knappt ½ msk kinesisk soja
salt och malen vitpeppar

1. Smält smör i en kastrull. Ta av kastrullen från plattan och rör ner mjölet. En bottenredning, helt enkelt. Sätt tillbaka kastrullen på värmen och tillsätt buljong, lite i taget. Rör därefter ned 1 dl rödvin. Spara ¼ dl till sen! Koka såsen 4 - 5 minuter.

2. Häll i grädde och krydda därefter med salt och peppar. Tillsätt soja och låt

såsen koka upp igen. Häll i resten av vinet och späd eventuellt med lite mjölk eller mer grädde till önskad konsistens.

Klart!

Testa. Jag lovar att ni inte blir besvikna. Om ni inte höftar fel med salt och peppar förstås. haha. Börja med lite.

Jag såg nyss ett program på tv. Samma som jag såg för några veckor sedan och blev fly förbannad på instruktören. Men jag såg bara slutet och då var det inga såna idiotfasoner.

Han bad hur som helst hundägarna att beskriva sin hunds personlighet.

Jag satt och tänkte ett tag och konstaterade att jag ska göra det nu.

Så här är min beskrivning av Tira ur min synvinkel, sett med mina ögon:

Hon är lugn, uppmärksam, världens snällaste, naturligt och positivt undergiven, orädd, lättlärd, tålig och trofast.

Hon är även rätt sött korkad, har minne som en guldfisk och har selektiv hörsel utomhus.

Så nu vet både ni och jag! Nu kanske ni kan sluta tänka att jag inte tycker om min hund och att jag bara är elak mot henne.

Det ni kallar elak är icke-daltande uppfostran.

Det måste vara bland det värsta som finns. Folk som gnäller över sin vikt men inte gör nåt åt det!

Det är busenkelt att gå ned i vikt. Man behöver inga speciella avancerade superdieter, man behöver inte gå till gymmet fem dagar i veckan. Det räcker med att inte äta mer kalorier än vad man gör av med!

Jag har nåt mitt första och absolut största delmål i viktnedgången. Det har tagit hundra (läs: snart två) år, men jag kan ju helt uppriktigt säga att jag har varit en lat tjockis. Jag har låtit kroppen komma i andra hand och prioriterat annat.

Vad som är skillnaden nu? Det börjar bli rutin på vardagen och jag har ett måste på mig; jag måste gå ut och gå med Tira när Andreas inte jobbar hemma. Och gör jag nåt så gör jag det ordentligt. Ord som halvmesyrer och halvdant finns inte i min vokabulär. Så då är det en 3,7-km lång runda som jag går. Med barn och barnvagn (= extra vikt = kräver och bränner mer). Så ofta jag måste. Minst tisdag, onsdag och torsdag. Och det är ett bra måste!

Att gå ned i vikt är en piss i Nilen.

Sockersuget är riktigt vidrigt nu. Jag går och drar i kylskåpsdörren och skåpsluckorna hela tiden. Men jag hindrar mig från att falla för trycket. Tar en bit mörk choklad och sätter mig i soffan igen. Hade vädret varit bättre så hade jag tagit en promenad i stället.

Jag ska börja käka blåbär i massor. Det innehåller vansinnigt mycket antioxidanter och är bra för det mesta!

Så från och med nu blir det yoghurt med blåbär och andra färska bär till frukost. Helt okej!

Så blåbär. Kom ihåg det. Fullproppade med antioxidanter.

Babyspenat ska återinföras i vårat hem. Fullproppat med järn. Mer järn än vanlig spenat. Och vansinnigt gott i sallader. I stället för just salladen.

Färdigsköljd, i påse, redo-att-ätas. Rekommenderas!

Nu är det dags för kuddkramande. Tjillevipp!

Nu, och den senaste tiden, har jag varit väldigt sugen på att starta eget. Typ café. INTE en prylaffär till. Det ska inte säljas en enda grej som inte går att inmundiga. Ett modernt fik á nåt liknande det här.

Bakning har blivit lite av en passion och jag älskar ju kundkontakten. Det är så spännande med nya möten.

Men då är bekymret att det är meningslöst att starta det i Arboga, eftersom det aldrig blir nya möten. Det blir samma gamla träiga människor dag ut och dag in.

Men starta företag i Örebro är å andra sidan korkat eftersom där finns alldeles för mycket konkurrens.

Men jag är så sugen. Det verkar så spännande. Man kanske ska börja smått?

Nåt som just slog mig; Hur fasen ska kidsen, efter grundskolan, kunna välja vad de ska ägna sitt liv åt? Jag är tjugotre år gammal och vill fortfarande hundra olika saker. Alla inom räckhåll.

Jag hade ingen bröllopsklänning, ingen bukett, ingen frisyr, inget smink och allt var total kaos. Och alla affärer stängde.

Sen fick jag tag på en ful liten eländig bukett som de krafsade ihop på nåt blomsterhak.

Sen vaknade jag.

Behöver jag säga att jag kände mig stressad och inte ett dugg utsövd i morse..?