Dagen har nått sitt slut och kvar sitter jag med en enda liten fundering. Eller okej - jag har hundra funderingar, men det här får bli den det blir.

HUuuuuuur kan folk tycka om choklad med apelsinsmak!? Det är så äckligt. Faktiskt _äckligt_. Romerska bågar måste vara satans påfund. Och alla envisas med att bjuda på det, men varför? När det finns så många sorters GOD choklad så envisas folk med dessa äckliga små halvcirklar?

En annan hemsk sak är när man stoppar en chokladplutt i munnen - och inser först när man biter i den att det är russin i. Eller annan frukt. HUVVA.

Näe, håll godis för sig och frukt för sig så kan alla sova gott om natten.

Det planerar jag att göra nu. Sova gott alltså.

Tjillevipp!

(Ps. Väntar på en bloggapp. Då kommer det fler inlägg och framför allt bilder!) 

Men inga ord formas i huvudet.

Jag blir tammefan tokig på folk. Alltså varför försöker folk vrida på allt så det till slut bara blir löjligt, i stället för att bara erkänna att man sagt/agerat fel eller olämpligt?

Varför är ärligheten så svår att hantera? Alla vill alltid ha ärliga vänner, men är man ärlig så är man ingen vän. Logiken liksom.. finns inte.

Jag är så avundsjuk på små barn och djur. Där är allt logiskt. Det är ärligt och helt utan konstigheter.

Nätstake (eng. web cojones), förresten. Undrar om jag ska föreslå det som ett nytt begrepp för SAOL. Eller åtminstonde lägga in det på wikipedia.
Nätstake är något som, i takt med att internet blir större, fler och fler besitter. Det är förmågan att spy ur sig all möjlig dynga på nätet, men när det kommer till kritan och man blir konfronterad är det inte mycket till stake kvar. Om ens nån.

Det här med vett och etikett och folks konstiga idéer.

Man äter enligt vett och etikett med gaffeln i vänster och kniven i höger. Så är det. Lev med det.

Det är sorgligt att inte ens VILJA kunna äta ordentligt. Jag lovar, det är inte jobbigt att kunna det. Jag ligger inte vaken om nätterna och vrider mig för att jag kan äta med gaffeln i vänster och kniven i höger.

För vet ni vad? Jag passar in på donken och jag skulle passa in på Operakällaren (om jag nu av någon anledning skulle vilja betala 1000 spänn för en köttbit).

Och det är inte det minsta jobbigt.
Jag äter så, jag smaskar inte, jag pratar inte med mat i munnen, jag tackar för maten. Och så vidare. Rätt självklara saker.

Det som händer när man kan vett och etikett är - absolut ingenting! Ingen tittar snett, ingen blir stött och alla är nöjda under måltidens gång. Och är det inte bättre om alla får ha en trevlig stund, än att någon eller några blir stötta eller irriterade?

Nu pratar jag inte om att man ska följa konstens alla regler alltid. Jag pratar om finare tillställningar, finare middagsbjudningar och sånt.

Men smaska och prata med mat i munnen ska man aldrig göra. Det är bara äckligt. Det som kommer in i munnen stannar i munnen. Ingen vill varken se eller höra det igen. 

Ni skulle ändå inte komma in där.

Jag ska börja med att förklara mig religiöst neutral. Jag tror på inget. I alla fall inget som har med Bibeln, Jesus och Gud att göra.

På förekommen anledning, alldeles nyss faktiskt, så har jag reflekterat över det här idag;
Den här svenska bristen på tro är ett ämne för sig. Men att svenskar är så rädda för att vara religiösa är egentligen det mest intressanta.

Det är som att det ligger en skamsenhet över att tro på Gud och allt som hör där till. Men varför? Och varför är folk idag, år 2011, fortfarande rädda för kyrkan? Det finns inget hus i världen som är så öppet som Svenska kyrkan. Jag beundrar den svenska kyrkan och all verksamhet runtomkring den. Alla är välkomna! Det spelar ingen roll vad du har för religiös åsikt (eller brist på), sexuell läggning eller yrke. Du är lika välkommen oavsett. (Det finns självklart undantag. En del kyrkor som är lite mer trångsynta.)

När du kommer innanför dörrarna till ovan nämnda kyrka är det ingen som kommer att haffa dig och ifrågasätta din religion eller tro. Ingen kommer att pracka på dig en religion eller tro. Du får vara precis som du är.

Orden "Det är lättare att förneka när man inte är i just en super laddad kyrka" yttrades idag. Kyrkan är vad man gör den till.

För mig är kyrkan avkoppling. Det är ett ställe där man kan tänka ifred. Ett ställe där barn får vara barn och gamla får vara gamla. 

För att inte tala om hur vackra kyrkor är. Allt detta handarbete. All historia som finns på och i väggar och tak.

Jag kommer att ta (och har tagit) med Ella till kyrkan på olika evenemang, konserter och säkerligen några gudstjänster där nån vi känner sjunger. För jag tycker att hon ska få välja själv om hon vill tro på något eller någon.

Summa sumarum, vad finns där att vara rädd för? Vad finns där som man inte klarar av?

Herregud jag spyr på jantefjantar och avundsjuka. Folk tappar ju fattningen fullständigt på grund av den.
Varför kan vi inte glädjas åt varandras framgångar och val i livet i stället för att avundas dem?
 

Faktiskt allt jag har att säga om saken.

Nåt som är så fruktansvärt irriterande och enerverande är folk som inte vågar kliva utanför sin lilla töntiga låda.

När allt är fyrkantigt, lagom och precis som det alltid har varit - då är alla nöjda.

Och jag spyr på det.

Jag drabbas av bakslag efter bakslag och blir sviken gång på gång men jag slutar tamejfan aldrig att försöka.

Det spelar ingen roll hur många dåliga ursäkter ni kommer på. Jag kommer alltid att veta varför ändå.

Men vem gör inte det.

Tro mig jag försöker att bättra mig. Jag försöker att passa in. Jag hyser inte agg mot någon! (Förutom en person från tiden innan Andreas, men det är ju en helt annan historia.)

Jag tragglar inte. Jag går vidare.
Herregud, alla kläcker ur sig dumma saker då och då. Det är sånt som händer! Man MÅSTE lära sig att säga "ääähvafan, skit samma!" och gå vidare i livet med ett leende på läpparna. Ingen mår bra av att gå och vara småsur på nåt! Bättre att få det ur systemet en gång för alla. 

Det här är inte riktat mot någon in particular, bara allmänt sunt förnuft! 

Tack för mig och tjillevipp!