Det har vuxit på mig. Om det nu ändå var en riktig förort vi bodde i, alltså en som låg i närheten av en större stad, så hade jag nog mycket väl kunnat tänka mig att bo kvar.

Pappor som har gräsklippartävling.

Grannar som pustande och koncentrerade påtar i trädgården, men ändå tar sig tiden att titta upp och utbyta några vänliga ord.

Frukt och bär som inte har blivit besuldade av avgaser och nedskräpning.

Barn som knatar runt i trädgårdarna. Inte minst mitt eget barn i min egen trädgård. Hennes favoritsysselsättning just nu, sen vi hittade hallon i trädgården, är att springa iväg och äta "jordgubbar" (hallon) och att titta på sin pappa som klipper gräset. I skrivande stund sitter hon på trappan med fingrarna i öronen och tittar med fascinerad och nyfiken blick på sin far. 

Det är en fröjd för själen att påta i trädgården också. Att påta och se resultat. Konstatera att man inte här helt bakom när det gäller trädgårdsarbete.

Att föryngra en syrenhäck, liksom. Jag som för tre år sedan knappt visste vad en syren var, ska precis börja föryngra den vi har på framsidan.

Jag som skulle bo mitt i Stockholm och aaaldrig ha några barn. Nu bor jag utanför Arboga, har Ford, villa, vovve och världens underbaraste barn. Det blir nog ytterst sällan som man har tänkt sig.

Alla pratar om svältande barn och familjer i Afrika. Jag undrar så här; vad tror ni är orsaken till att maten inte räcker till?

KAN det vara så att människorna i u-länder har överbefolkat sitt eget land en aning?
KAN det vara så att om vuxna (könsmogna) inte skapade fler munnar än de kunde mätta, så skulle maten räcka till?

Så länge vi skickar pengar och mat till dem så kommer ljuset aldrig gå upp för dem. De kommer fortsätta göra barn, cirkeln kommer aldrig att ta slut!

Varför satsar vi inte i stället på att göra nåt som faktiskt ger resultat. Varför inte sexualundervisning, preventivmedel och kastrering?
Kastrering då enbart av de män som inte kan hålla den i byxorna och som har en skev syn på mänskliga rättigheter. Så antagligen typ alla.

Har ni tänkt på att i djurvärlden, i naturen, finns inte svält.

Mänskligheten med sitt höga IQ och allmänkunskap svälter och utrotar sig själv och alla andra. Det är så fascinerande hur en så otroligt korkad djurart kan få för sig att den styr världen.
Mössen och myrorna skrattar åt oss. 

Verkligen. Vi måste vara hemska människor. Vilja ha betalt (i alla fall se en betalningsplan) för en bil som vi sålde till skampris för 2½ år sedan.

Eller borde jag skämmas och be om ursäkt för att jag sa det i skrift?

Eller..?

Jag är rätt trött på det här nu. Alla människor har så mycket dränkta och kvävda känslor som kommer upp till ytan när någon trampar på en tå.

Varför är ord som "ja, fan. Du har rätt. Vi borde komma på en lösning på problemet." så svåra att säga? 

Varför ska folk överlag ALLTID ställa sig i försvarsposition och vända taggarna utåt?

Tänk om folk kunde vara lite mer öppna. Inte stänga in sina känslor och tankar. Då skulle sånt här aldrig hända. Då skulle jag inte bli kallad hackspätt när jag yttrar mig. För då skulle det vara common sense att säga det man vill ha sagt. 

(Ordet folk i den här texten refererar till, först och främst, folk överlag. Men även till dig.)