Det har vuxit på mig. Om det nu ändå var en riktig förort vi bodde i, alltså en som låg i närheten av en större stad, så hade jag nog mycket väl kunnat tänka mig att bo kvar.

Pappor som har gräsklippartävling.

Grannar som pustande och koncentrerade påtar i trädgården, men ändå tar sig tiden att titta upp och utbyta några vänliga ord.

Frukt och bär som inte har blivit besuldade av avgaser och nedskräpning.

Barn som knatar runt i trädgårdarna. Inte minst mitt eget barn i min egen trädgård. Hennes favoritsysselsättning just nu, sen vi hittade hallon i trädgården, är att springa iväg och äta "jordgubbar" (hallon) och att titta på sin pappa som klipper gräset. I skrivande stund sitter hon på trappan med fingrarna i öronen och tittar med fascinerad och nyfiken blick på sin far. 

Det är en fröjd för själen att påta i trädgården också. Att påta och se resultat. Konstatera att man inte här helt bakom när det gäller trädgårdsarbete.

Att föryngra en syrenhäck, liksom. Jag som för tre år sedan knappt visste vad en syren var, ska precis börja föryngra den vi har på framsidan.

Jag som skulle bo mitt i Stockholm och aaaldrig ha några barn. Nu bor jag utanför Arboga, har Ford, villa, vovve och världens underbaraste barn. Det blir nog ytterst sällan som man har tänkt sig.