Verkligen. Vi måste vara hemska människor. Vilja ha betalt (i alla fall se en betalningsplan) för en bil som vi sålde till skampris för 2½ år sedan.

Eller borde jag skämmas och be om ursäkt för att jag sa det i skrift?

Eller..?

Jag är rätt trött på det här nu. Alla människor har så mycket dränkta och kvävda känslor som kommer upp till ytan när någon trampar på en tå.

Varför är ord som "ja, fan. Du har rätt. Vi borde komma på en lösning på problemet." så svåra att säga? 

Varför ska folk överlag ALLTID ställa sig i försvarsposition och vända taggarna utåt?

Tänk om folk kunde vara lite mer öppna. Inte stänga in sina känslor och tankar. Då skulle sånt här aldrig hända. Då skulle jag inte bli kallad hackspätt när jag yttrar mig. För då skulle det vara common sense att säga det man vill ha sagt. 

(Ordet folk i den här texten refererar till, först och främst, folk överlag. Men även till dig.)

Det måste vara bland det värsta som finns. Folk som gnäller över sin vikt men inte gör nåt åt det!

Det är busenkelt att gå ned i vikt. Man behöver inga speciella avancerade superdieter, man behöver inte gå till gymmet fem dagar i veckan. Det räcker med att inte äta mer kalorier än vad man gör av med!

Jag har nåt mitt första och absolut största delmål i viktnedgången. Det har tagit hundra (läs: snart två) år, men jag kan ju helt uppriktigt säga att jag har varit en lat tjockis. Jag har låtit kroppen komma i andra hand och prioriterat annat.

Vad som är skillnaden nu? Det börjar bli rutin på vardagen och jag har ett måste på mig; jag måste gå ut och gå med Tira när Andreas inte jobbar hemma. Och gör jag nåt så gör jag det ordentligt. Ord som halvmesyrer och halvdant finns inte i min vokabulär. Så då är det en 3,7-km lång runda som jag går. Med barn och barnvagn (= extra vikt = kräver och bränner mer). Så ofta jag måste. Minst tisdag, onsdag och torsdag. Och det är ett bra måste!

Att gå ned i vikt är en piss i Nilen.

1. Ha en åsikt.
2. Uttryck den.
3. ... ... Nope.. det räcker med ovan nämnda steg i Svenneland!

 

Inte.

Okej, ett förtydligande - det inlägget jag skrev för en herrans massa veckor sedan gäller inte DIG eller DIG eler DIG eller DIG eller DIG. Det gäller folk. In general.

Snälla, jag har inte så tråkigt. Jag har bättre saker för mig än att sura. Det var en reflektion. Tråkigt när folk är så självupptagna att de tror att allt handlar om just dem.

Som vanligt så kan man inte tycka nåt här i Sverige utan att genast vara avundsjuk.

Det är ju helt sinnesrubbat att tro så om sin omgivning. "Om någon tycker nåt annat än jag så är den personen avundsjuk. Punkt slut".

Känns lite som ren osäkerhet, faktiskt.

Jag såg en bit av ett program på tv här om dagen. Det handlade om en man i England som åkte runt och hjälpte folk med sina hundar.

Bekymret var att den här snubbens teknik byggde på att skrämma hunden till underkastelse.

När hunden gjorde nåt fel gjorde han bokstavligen det. Han skrämde hunden till underkastelse. Skrek högljutt i långa meningar och gjorde stora rörelser mot hunden. Varvid hunden givetvis backade undan och drog svansen mellan benen.

REN IDIOTI!

Jag blir så förbannad på dessa människor.

De gånger jag höjer rösten åt en hund är det inte ett sätt att uppfostra hunden. Det är blott ett mentalt nederlag från min sida. Jag vill inte egentligen åstadkomma något med det eftersom jag ändå vet att det är bullshit att hålla på och gorma åt ett djur..

Men det är där man ser en markant skillnad mellan människa och djur. Jag är verkligen människa. Jag agerar mycket emotionellt gentemot mina egna djur. För att jag har känslor för dem. Det är så människan funkar. Det är därför jag inte lyckas hela vägen med uppfostran med min egen hund.

Skomakarens barn har de sämsta skorna.

I en värld där människan inte finns och kan förstöra skulle jag utan att tveka vilja vara djur.

Okej, jag förstår om man verkligen inte tycker om att laga mat. Men annars, varför väljer man klyftpotatis på påse, när man kan göra det SÅ mycket godare, nyttigare och klimatsmartare själv?

Det är ju dessutom busenkelt!

Så här va:

Du köper 1 kg potatis, fast sort. Du sköljer av dem. Du behöver inte skala dem.

Du skär dem i klyftor, lägger klyftorna i kokande lättsaltat vatten i tre minuter.

Du häller upp dem på en plåt, ringlar över olivolja och låter klyftorna ånga av. 15-20 minuter i 225° C och vips! Så har du universums godaste klyftpotatis.

Så enkelt är det och jag vill att vi alla ska slå ett slag för ekologiskt tänkande!