Nåt som är så fruktansvärt irriterande och enerverande är folk som inte vågar kliva utanför sin lilla töntiga låda.

När allt är fyrkantigt, lagom och precis som det alltid har varit - då är alla nöjda.

Och jag spyr på det.

Jag drabbas av bakslag efter bakslag och blir sviken gång på gång men jag slutar tamejfan aldrig att försöka.

Det spelar ingen roll hur många dåliga ursäkter ni kommer på. Jag kommer alltid att veta varför ändå.