Lämna sitt liv och ta över en annans. Att göra det är det dummaste man kan göra, men ändå gjorde jag det. Jag gick från "Kattis"(med de vänner jag hade då men lämnade bakom mig) till "Andreas flickvän" (och de vänner som jag trodde att jag fick då). Inget fel i det, men felet är att ingen verkar ha några planer på att acceptera mig som den jag är. Jag lever inte upp till era förväntningar, ingen överraskning där.

Men jag är sån här. Jag har ingen fasad och jag kan, precis lika lite som alla andra, förändra den jag är.

Fan att det ska vara så svårt. Om det bara vore lite enklare så hade jag säkert haft en miljon vänner nu. Men jag har än idag inte hittat människor som pallar trycket.

Gud vad jag längtar till den dagen då jag faktiskt hittar några.

Någon som jag kan säga vad jag tycker till utan att helvetet brakar löst.

Någon som accepterar att "på ett annat sätt" inte är fel. (ex. dagis vs. inte dagis.) 

Jag vill inte ha falska relationer av något slag. Jag vill veta vart jag står i en relation. Punkt slut.

 

Okej, det finns en människa i min omgivning som accepterar och har så gjort i alla dessa år. Men det är så långt dit.