Nu, och den senaste tiden, har jag varit väldigt sugen på att starta eget. Typ café. INTE en prylaffär till. Det ska inte säljas en enda grej som inte går att inmundiga. Ett modernt fik á nåt liknande det här.

Bakning har blivit lite av en passion och jag älskar ju kundkontakten. Det är så spännande med nya möten.

Men då är bekymret att det är meningslöst att starta det i Arboga, eftersom det aldrig blir nya möten. Det blir samma gamla träiga människor dag ut och dag in.

Men starta företag i Örebro är å andra sidan korkat eftersom där finns alldeles för mycket konkurrens.

Men jag är så sugen. Det verkar så spännande. Man kanske ska börja smått?

Nåt som just slog mig; Hur fasen ska kidsen, efter grundskolan, kunna välja vad de ska ägna sitt liv åt? Jag är tjugotre år gammal och vill fortfarande hundra olika saker. Alla inom räckhåll.

Jag hade ingen bröllopsklänning, ingen bukett, ingen frisyr, inget smink och allt var total kaos. Och alla affärer stängde.

Sen fick jag tag på en ful liten eländig bukett som de krafsade ihop på nåt blomsterhak.

Sen vaknade jag.

Behöver jag säga att jag kände mig stressad och inte ett dugg utsövd i morse..?

Inte.

Okej, ett förtydligande - det inlägget jag skrev för en herrans massa veckor sedan gäller inte DIG eller DIG eler DIG eller DIG eller DIG. Det gäller folk. In general.

Snälla, jag har inte så tråkigt. Jag har bättre saker för mig än att sura. Det var en reflektion. Tråkigt när folk är så självupptagna att de tror att allt handlar om just dem.

Som vanligt så kan man inte tycka nåt här i Sverige utan att genast vara avundsjuk.

Det är ju helt sinnesrubbat att tro så om sin omgivning. "Om någon tycker nåt annat än jag så är den personen avundsjuk. Punkt slut".

Känns lite som ren osäkerhet, faktiskt.

Jag såg en bit av ett program på tv här om dagen. Det handlade om en man i England som åkte runt och hjälpte folk med sina hundar.

Bekymret var att den här snubbens teknik byggde på att skrämma hunden till underkastelse.

När hunden gjorde nåt fel gjorde han bokstavligen det. Han skrämde hunden till underkastelse. Skrek högljutt i långa meningar och gjorde stora rörelser mot hunden. Varvid hunden givetvis backade undan och drog svansen mellan benen.

REN IDIOTI!

Jag blir så förbannad på dessa människor.

De gånger jag höjer rösten åt en hund är det inte ett sätt att uppfostra hunden. Det är blott ett mentalt nederlag från min sida. Jag vill inte egentligen åstadkomma något med det eftersom jag ändå vet att det är bullshit att hålla på och gorma åt ett djur..

Men det är där man ser en markant skillnad mellan människa och djur. Jag är verkligen människa. Jag agerar mycket emotionellt gentemot mina egna djur. För att jag har känslor för dem. Det är så människan funkar. Det är därför jag inte lyckas hela vägen med uppfostran med min egen hund.

Skomakarens barn har de sämsta skorna.

I en värld där människan inte finns och kan förstöra skulle jag utan att tveka vilja vara djur.