Det är konstigt hur människan är funtad.

Hur en del människor har det så sanslöst bra, men bara gnäller över allt det negativa i stället för att fokusera på det positiva.

Hur en del människor har det bra, och pratar om detta i tid och otid. Let's be honest - ingen orkar höra eller läsa det längre, men alla nickar obekvämt för att inte göra nån stor grej av det.

Hur en del människor har det riktigt dåligt, men sprudlar av positiv energi för att det är de små sakerna som gör livet bra.

Jag känner mig så säker i mammarollen nu, att det spelar ingen roll vad nån säger. Jag tar inte åt mig. Och ännu bättre - jag vet nu att jag vet bättre. Man blir inte sämre som mamma än vad man gör sig. Låt ingen få dig att tro annat!

DET är en lärdom man lär sig ganska snart som förälder.

Listen to your heart above all other voices. - Martha Kagan

(Det här är inte en reflektion över något som har hänt mig idag. Det är en reflektion in general. Så folk vet bättre.)   

Alltså allvarligt, det här med skatt för feta. Det är ju en bra tanke om det skulle vara merparten av det svenska folket som lider av fetma. Eller åtminstone mer än hälften.  DÅ kan vi snacka att de kostar samhället mer pengar och yaddayadda.

Men i nuläget alltså... Det är en handfull människor som har försatt sig i den situationen. Det är inte värt att höja skatten för dessa människor. Ska vi höja skatten för alla minoritetsgrupper som kostar samhället pengar så är det i slutändan lika bra att höja skatten för ALLA.

För nästan alla passar ju in i nån form av minoritetsgrupp, eller hur?

Dessutom - var går gränsen för fetma? Man måste ta hänsyn till ålder, längd och mycket mer innan man kan säga att två personer som väger 150 kg är lika feta.

Näe, tacka vet jag jobbskatteavdrag! Där snackar vi logik! Men det tar vi nån annan gång.

Och allt som hör därtill. Faktiskt. Den kom och försvann alldeles för fort den här gången.

Sen den här förbannade julhysterin folk håller på med gör saken ännu värre. Julen ska helst fram i november och sen ska den ALLRA SENAST bort när Tomten har varit där på julafton! 

Sanning med modifikation.

Men faktiskt. Folk ÄR helt hysteriska med det där!

Jag kommer att sakna adventsljusstakar, stjärnor, utomhusbelysning och allt sånt! Det är själafrid för mig. Alla lampor med mjukt, varmt sken i fönster och som hänger från taket. Jag blir lugn i själen och vill aldrig sluta titta. Men verkligheten kommer i fatt mig.

Don't get me wrong - jag längtar efter våren minst lika mycket som ni andra. Men eftersom jag vet att det är minst tre månader kvar tills våren ens börjar visa sig så vill jag få ha kvar den här mysiga känslan.

På torsdag är det dags att "dansa ut" julen. Men jag tänker ha kvar lite grejer ändå. Bara för att. Men adventsljusstakar och stjärnan åker då. Sen får vi se.