Tandläkaren. Det jag ska göra. MÅSTE göra, för att tillståndet inte ska bli kroniskt. Skölja med Andolex tre gånger om dagen (tänker dock värma upp den i munnen innan jag sköljer där jag är känslig..), massera käkmusklerna på båda sidor två gånger om dagen fem minuter åt gången och slutligen ska jag sluta stressa.

Haha. Det sistnämnda är inte så svårt. Jag är inte stressad, jag har inte så mycket att göra. Jag pressar ändå. Varför? Ingen aning.

Det måste vara bland det värsta som finns. Folk som gnäller över sin vikt men inte gör nåt åt det!

Det är busenkelt att gå ned i vikt. Man behöver inga speciella avancerade superdieter, man behöver inte gå till gymmet fem dagar i veckan. Det räcker med att inte äta mer kalorier än vad man gör av med!

Jag har nåt mitt första och absolut största delmål i viktnedgången. Det har tagit hundra (läs: snart två) år, men jag kan ju helt uppriktigt säga att jag har varit en lat tjockis. Jag har låtit kroppen komma i andra hand och prioriterat annat.

Vad som är skillnaden nu? Det börjar bli rutin på vardagen och jag har ett måste på mig; jag måste gå ut och gå med Tira när Andreas inte jobbar hemma. Och gör jag nåt så gör jag det ordentligt. Ord som halvmesyrer och halvdant finns inte i min vokabulär. Så då är det en 3,7-km lång runda som jag går. Med barn och barnvagn (= extra vikt = kräver och bränner mer). Så ofta jag måste. Minst tisdag, onsdag och torsdag. Och det är ett bra måste!

Att gå ned i vikt är en piss i Nilen.