Jag ska börja med att förklara mig religiöst neutral. Jag tror på inget. I alla fall inget som har med Bibeln, Jesus och Gud att göra.

På förekommen anledning, alldeles nyss faktiskt, så har jag reflekterat över det här idag;
Den här svenska bristen på tro är ett ämne för sig. Men att svenskar är så rädda för att vara religiösa är egentligen det mest intressanta.

Det är som att det ligger en skamsenhet över att tro på Gud och allt som hör där till. Men varför? Och varför är folk idag, år 2011, fortfarande rädda för kyrkan? Det finns inget hus i världen som är så öppet som Svenska kyrkan. Jag beundrar den svenska kyrkan och all verksamhet runtomkring den. Alla är välkomna! Det spelar ingen roll vad du har för religiös åsikt (eller brist på), sexuell läggning eller yrke. Du är lika välkommen oavsett. (Det finns självklart undantag. En del kyrkor som är lite mer trångsynta.)

När du kommer innanför dörrarna till ovan nämnda kyrka är det ingen som kommer att haffa dig och ifrågasätta din religion eller tro. Ingen kommer att pracka på dig en religion eller tro. Du får vara precis som du är.

Orden "Det är lättare att förneka när man inte är i just en super laddad kyrka" yttrades idag. Kyrkan är vad man gör den till.

För mig är kyrkan avkoppling. Det är ett ställe där man kan tänka ifred. Ett ställe där barn får vara barn och gamla får vara gamla. 

För att inte tala om hur vackra kyrkor är. Allt detta handarbete. All historia som finns på och i väggar och tak.

Jag kommer att ta (och har tagit) med Ella till kyrkan på olika evenemang, konserter och säkerligen några gudstjänster där nån vi känner sjunger. För jag tycker att hon ska få välja själv om hon vill tro på något eller någon.

Summa sumarum, vad finns där att vara rädd för? Vad finns där som man inte klarar av?